Med Svenska kyrkan på Pollsmoorfängelset

Ulrika Fritzon, svensk ambulerande präst i södra och östra Afrika, som vi aldrig träffat förut, bjuder in till ett besök på Pollsmoorfängelset, som är ett jättefängelse utanför Kapstaden.

Vilken upplevelse, enormt stort, enormt höga staket, många byggnader som hyser ca 6-8000 fångar (osäker siffra) och ca 2500 anställda, som också bor på området.

Välkommen till Pollsmoorfängelset, ett välkomnande som säkert många skulle vilja vara utan

Vakttorn och höga, tredubbla staket och ett jättestort område

Vi möter upp med Ulrika innanför grindarna och välkomnas här av pastorerna Jenny och Jonathan Clayton, ett gift par som har arbetat här på "Hope Prison Minstry" i 24 år. Fantastiskt engagerade människor som arbetar med ett "Restorative Justice Program" ett program där man arbetar för att återanpassa fångar genom att dom för det första tar ansvar för det dom gjort. Sedan försöka reparera förstörda relationer, söka förlåtelse och lära sig att förlåta andra och också möta sina brottsoffer. Allt för att skapa möjligheter och förutsättningar för att gå vidare och skapa ett nytt och bra liv.

Jonathan, en dynamisk kille i lila skjorta, berättar att han var själv fånge på Pollsmoor och har haft en väldigt tuff uppväxt. Men han träffade Jenny och vid 32 års ålder lyckades han vända livet och gör nu en otrolig och inte minst outtröttlig insats här tillsammans med sin fru Jenny.

Vi besöker tre avdelningar. Den första är för häktade, inte dömda unga män över 18. Kanske 40 killar i en stor sal fylld med våningssängar som säkert aldrig sett några lakan. Har du tur har du mer än en filt. Killarna har gula overaller, som dom helt uppenbart inte gillar och alla är unga. Stänger finns för alla fönster, dörren är en gallerdörr, allt är torftigt och påminner om ett amerikanskt mycket nedgånget fängelse.

Jonathan plockar in oss alla, 10-12 svenskar, i rummet för att möta killarna, några vakter är med. Han pratar med dom, skojar och dom lyssnar. Han berättar om sig själv, han konstaterar att dom alla uppenbarligen gjort något dumt eftersom dom var där men han frågar också om dom har några drömmar? Vad vill ni med era liv? Han säger sluta aldrig att drömma, man får aldrig ge upp! Någon vill bli brandman, andra läkare, advokater, ekonomer, allt möjligt. Någon vill bli en bra pappa, låter gott i detta land av frånvarande pappor.

Han frågar om nån vill hälsa oss välkomna och efter lite trugande så gör en av killarna det, jättefint. För många är Afrikaans ett större språk än engelskan vilket förstås gör det svårare. Han frågor om killarna kan tänka sig att sjunga för oss, det gör dom, flera sånger och dom gör det bra!

Vilken man, Jonathan, vi blir så imponerade, alla dessa killar i ett rum, inget att göra, bara häktade och det kan ta hur lång tid som helst innan rättegång och ändå känns det så bra att mötas i detta rätt så illaluktande rum. Det är lätt att tro att dom gör ett bra jobb.

Dom får inte många besök, allt som bryter rutinen och vardagen är kul mitt i fängelsetristessen.

Familjen, sport och religionen är viktigt. Här ber Ulrika en bön för allas väl och ve. Ulrika har varit här många gånger förr.

Vi går vidare till en avdelning för barn/killar under 18 år. Här "förvaras" dessa ungdomar tills dom är gamla nog att dömas för sina brott. Det är en lika stor sal som den förra med kanske 40 rostiga sängar i. Här bor 8 killar mellan kanske 13 och 17 år. Ingen är ännu 18, alltså är dom barn enligt konstitutionen.

Det är extremt torftigt och det syns inte ett spår av något att göra, inga papper, pennor, böcker, personliga saker, inga bollar, helt enkelt ingenting! Här är det svårare att få kontakt, Jonathan gör sitt bästa, vi ställer frågor. Alla kommer från olika områden med hög kriminalitet, flera berättar om att dom varit med i gäng och fastän dom gjort som dom blivit beordrade så kommer ingen och hälsar på. En av killarna säger att han har dödat två människor, vill han chockera oss, jag vet inte men oändligt sorgset är det.

Ingen har haft en fungerande familj, skolan och samhället har svikit men framför allt har familjen svikit. Någon enda har en mamma som kommer. Ögonen är tomma på flera av killarna. Dom har varit här mellan 2 veckor och två år. Vi frågar om det finns en skola här? Nej, ingen skola blir svaret. Vill ni gå i skola? Nej sägar några, några ja.

Vad väntar när ni kommer härifrån? Svaret blir, åter till gänget annars blir man jagad och dödad. Men även här hälsar en av killarna oss välkomna. Några i vårt gäng är tandläkare och har med sig tandborstar och tandkräm, hur ynklig nu denna lilla gåva kan tyckas i en värld som ramlat ihop. Men dom får en lektion i hur man borstar tänderna och fnissar gott åt det. Vi fnissar alla gott, känns förlösande mitt i eländet.

Hos killarna under 18, förvaring på ett eländigt sätt. Arbetet med Imibalabarn känns oändligt viktigt. Hit vill vi inte att några ungdomar skall komma. 

Vi tar i hand när vi går. Även här var några vakter med i sina ljusbruna uniformer. Både Stefan och jag kände att alla vakter vi såg verkade helt OK, vanliga människor och det kändes bra. Dessa unga killar kan behöva förebilder i sin tuffa värld.

Vi tog oss till våra bilar och körde till vårt sista stopp, mammor med små barn i eget hus och med ett inhägnat område och gräsmatta. Mammorna var alltså dömda, mestadels för brott som handel med droger, bedrägerier och stöld. Här bodde mammorna med sina små barn som då var under två år. Den minsta var 2 veckor gammal. Alla svarade gärna på frågor och berättade om sina liv.

En av tjejerna berättade att hon hade 4 barn, bara den yngsta var med här, och att hon var dömd till fängelse i 15 år efter att ha fungerat som drogtransportör. Stränga straff för svåra brott, visst ska det vara så men vad blir det av dessa fyra barn?

En annan berättade om en uppväxt där hennes pappa blev skjuten och dödad i hemmet när hon var 10 år. Mamma gifte om sig men även den nya pappan blev skjuten. Mamman började missbruka droger och livet blev väldigt tufft för henne och syskonen. Mamma vände sig också mot henne, tyckte inte om henne, tyckte att hon var alldeles för lik sin pappa. Livet blev ännu tuffare, hon började också missbruka droger och här är hon nu med ett litet barn. Men hon hade ett stort, fint leende och jag tänkte på maskrosbarn när jag såg henne.

När alla dessa 12-15 kvinnor tillfrågades om sina drömmar så ville precis alla bli och vara en bra mamma! Det finns nog ingen viktigare roll i vår värld - tänk så lätt det blir att förstå hur viktig en mamma och en pappa är för att man ska bli en harmonisk och väl fungerande människa, när man träffar så här många människor, som alla haft det svårt i sin uppväxt.

Hos mammorna och deras små barn. Den stora blonda killen arbetar på Hope Prison Minstry och håller en liten två veckors baby i famnen. Bebben var som gjuten i hans rejäla famn under hela besöket, såg så tryggt ut.

En av våra tandläkare har med sig tandborstar och tandkräm till alla barnen. Här ges en lektion i tandborstning, lugnt och fint ska tänderna borstas, morgon och kväll.

Vi lämnar Pollsmoorfängelset och vi inser som så många gånger förr att är man född i fina Sverige, så har vi alla vunnit högsta vinsten i vårt livslotteri. Ulrika Fritzon berättar att hon är så imponerad av det arbetet som Jonathan och Jenny gör. Hon berättar också att nästa gång hon kommer hit är i slutet på februari nästa år och då kommer hon att berätta mera om det arbete som Svenska Kyrkan gör i Pollsmoorfängelset. Då är vi välkomna dit igen!

Ulrika är också så glad för att en person hemma i Sverige testamenterat en miljon kronor till Afrikaverksamheten i Svenska Kyrkan och dom kommer att gå till projektet "Hope for kids" i Ulrikas regi här på fängelset. Ett gott namn, det kan inte bli annat än bra!

PS, så har jag nu lagt till de bilder som pastor Jonathan tog under besöket, och som vi har tillåtelse att använda. Tusen tack för bilder och ett besök vi aldrig glömmer.

Här är alla vi svenskar som gjorde besöket. Paret i lila är Jenny och Jonathan Clayton, oförtröttliga har dom utfört sitt återanpassningsprogram för fångar i 24 år! Bredvid dom står Lena, vår egen präst i kolonin och också Ulrikas högra hand här. Till höger står Ulrika Fritzon.