Snart åker vi hem till Göteborg!

Det är i dag den 12 april, det är snart dags nu! Fredag den 15 april går flyget hem. Tänk att ju närmre man kommer ju mer längtar man. Därför måste jag nu visa lite kära familjebilder, här kommer dom, först Lidingögänget, sen Londongänget! Snart ses vi, hela familjen!

Familjen Gunnarsson i Åre i mars, kan det vara pannkakor på tallrikarna?

Avslut på hockeysäsongen i april för Viggo, stora killar.

Lisa och Viola, som varit lite sjuk, kollar Viggo i hockeytagen

Peter och Miriam i mars när dom ska gå på Armin van Buren. Ses till Kristi Himmelsfärdshelgen!

Golfsäsongen är över för tillfället, sen tar vi nya tag på vårbanorna hemma i Sverige. Ibland har vi haft det väldigt mysigt med golfen, ibland inte fullt lika bra. Som vanligt alltså

Här gick tösagolfen på Kleinmond. Vilken fin bana, böljande kullar och havet som brusar i bakgrunden. Kerstin och Babs går framåt med rejäla kliv.

Lisa och Thomas har här vunnit stort på tisdagsgolfen. I torsdags opererade Lisa sitt ena öga och i dag går rykten att Kerstin och Lisa har vunnit stort på tisdagsgolfen igen! Vi bugar och gratulerar stort och varmt! För tjejer finns inga hinder!

Snart är badsäsongen också över men i förrgår var det väldigt härligt. Rent generellt så har baden i vår kära pool varit helt enkelt underbara. Det otroligt varma sommarvädret i 5-6 veckor gjorde att temperaturen väldigt ofta var så där 30 grader, vilket är fantastiskt. Det passar min kropp perfekt. Nu får det kanske bli bubbelpool hemma hos Lisa och Ola nån gång då och då. Där är temperaturen väldigt tillförlitlig.

Nästan 26 grader var det här, man måste vara nöjd med detta! Jag är mycket nöjd med badsäsongen!

Nu tackar jag för alla våra fina månader här nere i Sydafrika. Vi har haft det så fantastiskt bra. Härligt med alla besök, med familj och vänner, som velat komma och hälsa på oss. När man kan dela sin tillvaro med kära människor så känns det helt enkelt extra bra. Tack för att ni kom!

Vårt arbete för att barnen under Imibalas vingar ska få det dom behöver har också gått över föväntan. Tack alla än en gång för alla bidrag med pengar, handfast arbete, deltagande i Imibala Golf Cup, köpande av lotter, deltagande i auktioner mm mm. När vi hjälps åt så blir det extra bra.

Tack alla vänner här nere för en jättefin tid. Vad vore Somerset West utan er! Vi ses snart igen!

Ännu en fin solnedgångshimmel med drottning Victoria, som majestätiskt vilar med utslaget hår längst åt högersidan. Tack fina Sydafrika för dessa månader.

Oj,oj, våren har långt kvar ännu. Syster Monica skickar en hälsning från Navsjön i Björketorp.Välkommen hem, säger hon, tussilagi, vitsippor och blåsippor blommar. Ses på lördag, kära syster, kram på dig.

Utflykt till vackra Babylontoren

Vi åker på utflykt med våra vänner och grannar Pamela och Jan o Thomas och Lisa. Denna gång ska vi till fantastiska gården Babylontoren där Anton Roux arbetar. Anton hjälper oss, mest Stefan, med att hålla citronträden här  hemma friska, med att plantera blåbärsbuskar bakom vårt hus och med att rent allmänt ge goda råd om vår trädgård. Han är en viktig person och nu vet vi att han är oerhört viktig för Babylontoren också.

Vi möter vår guide Anton kl 10. Anton är mycket entusiastisk, enormt kunnig och visar oss runt bland sina smultronställen. Babylontoren har enorma ägor, 7 år gamla planteringar och en stor vingård. Den har en fantastisk bevattningsanläggning vilket är guld värt då det sommartid inte är ovanligt med temperaturer upp mot 40 grader här. Helst ska man komma hit på våren eller som nu, på hösten.

Anton är nu i gång, han älskar detta passionerat och han kommer att hålla låda i minst två timmar. Han ansvarar för träden, fruktträden, cycaderna, alla träd.

Lisa och Thomas har gröna fingrar och lyssnar intresserat

Här kommer vi till en ny plantering med cycader, en sorts palmliknande växter nära besläktade med ormbunkar. Oerhört gamla växter, som härstammar från dinosauriernas tid och jättedyra säger Anton, här pratar vi miljoner! Vi tittar storögt!

Allt är vackert och så kraftfullt. Trädgården ser oerhört mycket äldre ut än sina 7 år. Jag frågar Anton vad som är hemligheten bakom detta. Han säger - gröna fingrar och gedigen kunskap om varje växts livsbetingelser och förutsättningar. Han säger också att här sparas det inte på några pengar. Ägaren är mediamogul Koos Becker och rik som ett troll.

Detta är ett av Antons stoltheter, ett "medlar"-träd. Ett sorts fruktträd med ganska små rödbruna frukter, som man gör gelé  eller sylt av. Anton har här gjort ett lekfullt ympningsarbete, som innebär att trädet står bastant på fyra fina runda ben istället för på ett. Varför gjorde du det, frågar vi och svaret är, bara för att det är kul, härligt!

Massor med små fågelholkar på långa störar, höghus för pippisarna!

Lite större fågelholk för den som vill känna på ..

Ännu ett av Antons stoltheter, ett matäpple, "Flower of Kent". Detta spirande lilla träd är av samma sort som Isac Newton såg äpplet falla från och då klickade det till. Samma gravitationskraft som såg äpplet falla håller månen i sin bana = sant.

Mycket det här, nu behövs en morotsstund.

Magnifika pumpor hänger ner. Anton berättar att han fick fröna från KhoiSanfolket dvs det kortvuxna bushfolket, som fortfarande lever på nomadvis. Han sov hos dom flera nätter, dock inte med dom utan i bilen, dom tvättar sig inte särskilt ofta. Pumporna används som krukor, KhoiSan fyller dom med vätska, gräver ner dom i jorden och nästa gång dom går förbi, så letar dom upp sina krukor och vips, finns det dricka.

Fin datoriserad bevattningsanläggning, som känner av när vatten behövs. Den verkar vara perfekt inställd, inga dyra droppar på gångarna.

Efter två timmar är vi lite trötta och längtar efter lunch på trädgårdscafeet. Inte 77-årige Anton utan han har en ny grupp att ta hand om och likaså ska han undervisa. Vilken trevlig dag, tusen tack Anton, för all denna kunskap du så generöst har spridit runt dig. Men Pamela och jag är ganska överens om att det här med trädgårdsarbete är ganska komplicerat och kanske lite tröttsamt också. Vi är glada att Stefan och Jan är mera intresserade.

Vilken oas, sköna gungstolar utställda i lummig skugga, Lisa njuter.

Galanta fågelskrämmor i lera pryder purjolökslandet

Stefan laddar med lite citrusfrukter från ett träd fullastat med frukt inför hemresan

Ett besök på fina presentbutiken, så mycket vackra saker, underbara tyger, krukor, gott bröd, goda sylter, gott vin ...Vi fönstershoppar mest

Detta var väldigt trevligt och i goda vänners lag dessutom. Tack alla för en härlig tripp!

Besök hos Maria i Sir Lowry´s Pass Village

Maria, vår kära och mycket duktiga och arbetsamma maid, har jag skrivit om många gånger förut. Barnen hade fått lite kläder av goda vännerna Barbro och Jörgen och Stefan hade lovat att ta lite bilder. I lördags klockan 11 var vi där.

På väg, snart framme. Fina hus på huvudgatan.

Det har varit ganska oroligt i Sir Lowry´s Pass Village på sistone. Nya aluminiumhus har byggts och en dag dök ett stort antal, 5-600 människor upp (enligt Maria okända svarta män) som slog ut rutor, brände hus och förstörde. Syfte, inte helt tydligt! Kan det vara så att "fel" människor skulle få husen? Var dom inte tillräckligt stora, tillräckligt fina? Var kom dom här människorna ifrån?

Nybyggda aluminiumhus, inte stora men med vatten, avlopp, toalett och el. Ser prydligt ut men ändå står det inte riktigt rätt till. Fönster är krossade, väggar har brunnit

Utbränt, rutorna borta, ett elände och kapitalförstöring. Man blir så arg!

Men här kommer vi in på Marias gata, längst upp till höger bor hon med sina 5 barn, en svärdotter och ett litet barnbarn

Marias står och väntar tillsammans med dom minsta, Allister och Wesley. Vi ser att det har hänt saker runt hennes hus. Några höns går omkring och pickar. Ett hönshus står i ena hörnet och 7-8 kycklingar struttar omkring med mamma höna där inne. Ett staket står runt huset och på baksidan hör vi ett högljutt gny och ett pipande. Vad kan detta vara?

Familjens hund har fått sex valpar, nu tre veckor gamla. Mamman hade tillfälligt tagit en liten paus och hon var alldeles otroligt saknad. Anthony passar dom små liven

Wesley visar dom nästan osynliga små kycklingarna, som sprätter lite i gruset borta vid mamma höna.

Alla barnen är hemma och har på sig en del av kläderna de fått. Uppställning för fotografering får det bli.

Jättefin bild på Anthea, Anthony, Allister till höger och så yngstingen Wesley i mitten. Alla i sina nya kläder.

Men mobilen är alltid superintressant, Wesley och Allister kollar

Fina Anthea med sin brors lille son på höften, Marias barnbarn, som har så många som gullar med honom.

Nöjd och glad Maria i dörren till sitt hus. Äldste sonen Jerome har precis kommit hem från jobbet för att få i sig lite mat.

Vi kan se att Maria är stolt över det hon har åstadkommit. Säkert hjälper äldste sonen Jerome till både med att bygga hönshus och annat. Jerome verkade också så glad och så pratsam. Han berättade att det är minsann dyrt att få barn. Helst ska man ju spara pengar först och skaffa babys sen så det berättar han nu för alla sina kompisar. Han jobbar på bygge alldeles intill och bygger nya hus. Det är oklart om det finns pengar till att ställa i ordning de förstörda husen.

Men livet i Sir Lowry`s Pass Village är oerhört tufft. I går pratade vi med Maria i telefon. Då berättade hon att Jeromes bäste vän dog i lördags natt av en knivskada. Oändligt sorgligt. Någon stal hans telefon, han försökte ta den tillbaka, fem killar hoppar på honom, en drar kniv. Så fort försvinner ett liv. Det kan bara bli bättre. Det viktigaste är att ge utbildning, skapa hopp och mål för unga människor och aldrig ge upp!

När man hör om Jeromes vän och när man ser förstörelsen av helt nya hus då blir man så arg på ANC, på president Zuma och på alla hans korrupta gelikar, som förstör så mycket för Sydafrikas på många sätt fantastiskt fina befolkning.
Det finns en aktuell och mycket samhällskritisk bok, väl värd att läsa. En granskande, analytisk och samhällskritisk bok med många besvärande informationer om sättet att styra det Sydafrikanska politiska livet. Så här ser den ut, läs den, man blir mörkrädd och desillusionerad, tyvärr. Men det är alltid bra med insikt.

Absolut att jag tror att Sydafrika kommer att överleva denna kris och flera kriser framöver men det är bistra sanningar om ANC och dess korrupta politiker som kommer fram här. Det finns lite att förbättra!

Sista vändan i Kapstaden.

Hände det något mera under vår tre dagar långa Kapstadsrunda? Jodå, det var ju årets stora och enda Jazzfestival på konferenscentret CTICC under fredag och lördagkvällen. Vi ville ju gärna göra ett nedslag här men det lyckades inte. Vi for runt för att få tag i biljetter men vi fick bita i det sura äpplet. Om vi vill gå på Kapstadens jazzfestival så får vi gå 2017. Dagsbiljett eller biljett för hela helgen släpps i sept-okt och då måste man ligga på hos Computicket.

Killarna på parksoffan var jätteduktiga och spelglada, gratis var det ju också.
Jazzfestival i all ära men det här är också mysigt!

Sen var vi på dinnerdancerestaurangen Pigalle på 57 Somerset Road. Det var väldigt trevligt, vänliga och engagerade människor, publik mellan 20-80 år fyllda med dansglädje, god mat och ett härligt jazzband som spelade mjuk och fin jazz, en och annan ABBA-låt och lite annat smått och gott. Hit kommer vi igen!

Vacker, skönsjungande och härligt kurvig på Afrikavis,
vilken tjej och vilken rytmkänsla!

Helkväll med mycket goda skaldjur och på Samiras rekommendation blev det
en minilobster "Thermidore", tack Samira, jättegott!

Vi träffade anti-ANCmannen, som hade startat sitt eget krig mot korruptionen i ANC med Zuma i täten. Här får sig också västvärldens självcentrerade kapitalistiska värld en känga.

Han var pratglad och arg på Zuma, arg på ANC och egentligen arg på alla
som roffar åt sig hämningslöst utan att tänka på andra. 

 Vi fikade och åt goda revben på Hudsons på mysiga Kloof Street dvs den gatan som är en förlängning av Long Street. Vi lärde oss helt klart att hitta mycket bättre i Kapstaden under helgen och det var bra.

Hudsons är egentligen specialiserade på hamburgare, det får bli nästa gång.
Bästa bordet och under trädens grönska, jättefint!

Men sist men inte minst, vi såg en fantastisk fotoutställning som var uppsatt längs den stora gågatan i Companys garden. Den handlar om mat, vad vi äter, hur vi äter, hur mycket vi äter och vad vi kostar.
Utställningen heter Food (R)Evolution och syftet är att man vill få en bild av den afrikanska maten och matutvecklingen satt i ett mera övergripande och globalt sammanhang. Det fanns en oändlig mängd bilder och berättelser och jag vill bara visa några. Den som kan, gå och se, så intressant!

Den här bilden visar fyra sydafrikanska hushåll och matkostnaden för en vecka. En Rand=0.55 SEK. Längst upp till vä är en ensam tjej, som både studerar och arbetar. Matkostnad 510 Rand. Längst upp hö, här arbetar kvinnan i svart som hembiträde. Hon försörjer också familjen runt sig. Matkostnad 122 Rand. Längst till vä. arbetslöst par, 89 Rand. Familjen har tills nuvarit hemlös därför har döttrarna varit omhändertagna. Nu är de hemma över helgen. Sist, längst ner till hö, amerikansk medelklassfamilj, fadern arbetar på Stellenboschs Universitet, modern hemmafru, matkostnad 1200 Rand.

Man kan leva på väldigt lite, nästan ingenting. Hos familjen längst upp till hö och säkert hos familjen längst ner till vä, är majsmjöl en mycket stor del av basdieten. Det är billigt, det mättar och har säkert en hel del att göra med att många afrikanska kvinnor är runda och ser välfödda ut även om dom troligen inte är särskilt väl nutrierade.

En lastbilschaufför, som far omkring på vägarna i Namibia och Botswana. Detta har han med sigsom matsäck för en dag, 8400 kcal. Hemma hos sin familj äter han mest gröt och kokt kött och dom är avundsjuka på honom för att han äter så god mat när han arbetar!

En dags mat för en kvinna i Jemen. 2700 kcal och riktigt bra mat. Här var det stora problemet att hitta en kvinna, vars man tillät fotografering av henne och hennes dagsranson.

En kvinna från Himbafolket i Namibia. Två av dagens mål består av majsmjöl. förutom detta består dagens mat av sur mjölkoch fågelplommon. Hon lever på tradtionellt vis i en hydda med tre barn. Varje år gör hon en sju timmars vandringhem till sin fars by för att få sin del av majsskörden. 1500 kcal/dag.

Är detta en representant för vårt västerländska samhälle? Fotomodell, studerar och bor i New York. Kaloriintag 2400. Hade jag bara vägt lite mindre hade jag troligen tjänat betydligt mera pengar!

Visst fanns det ganska mycket att fundera över här, över världens olika värden och över världens varierande kulturer. Associationen till mat gör att det kommer oss nära.

Sen var det slut på denna fina helg och vi drar åter till Somerset West. Tack fantastiska Kapstaden för en mycket trevlig och mysig helg. Nästa år måste det bli Jazzfestival, besök på Parlamentet och en samling för glada dansanta svenskar på Pigalle, en helkväll, det lovar vi!

Helgen fortsätter, museér i Kapstaden

Vi tänkte att detta skulle bli en helg när vi "gör" Kapstadens museér. Under säsongen har vi nämligen turistat en hel del med nära och kära på besök. Vi har varit på Taffelberget, Akvariet, åkt Hop on/Hop off buss, gjort rundturer runt  GodaHoppsudden, vandrat runt i kåkstaden Khayamandi mm och nu är det dags för den grundläggade kulturen, museérna. Vi gjorde det rejält, vi gjorde fem på två dagar, kul tyckte vi!

Vi börjar på National Gallery, som ligger längs östra sidan av Companys Garden, Kapstadens Central Park. Ett konstmuseum med fina samlingar från nutid och dåtid och helt klart ett levande museum. Inte jättestort, lite mindre än Göteborgs Konstmuseum och med andra ord "greppbart".

National Gallery ligger fint med Taffelberget i bakgrunden. Denna dag ligger bordduken på och täcker det platta bordet.

En så mysig tavla, tyckte jag. Ugglan har samlat alla fina fåglarna till konsert. Frans Snijders heter konstnären och han levde 1579-1657, på Rembrandts tid, alltså. Kanske tillhörde han de första holländarna i Kapstaden, vad vet vi? 

En utställning handlar om det nya Sydafrika, alltså tiden efter apartheid. Många speciella och innovativa verk varav en hel del gör ont i ögonen. Här finns så mycket känslor.

Detta är en rätt läskig sort, liemannen gjord av mycket svarta tangentbord och med en stav gjord av musdosor. Konstnär, vet ej. Syfte, får lämnas åt var och ens fantasi.

Här handlar det om kreativitet på plats och workshops. Hjärtat måste vara med likaså vårt ursprung.

En annan separatutställning handlar om konstnären Moses Tladi, som var den förste svarte konstnären som ställde ut på National Gallery år 1931. Nuvarande utställning öppnade hösten 2015 och avslutas inom kort. Han målade det sydafrikanska landskapet och gjorde det under mycket knappa förhållanden.

Säkert fick han slita för att tillfredsställa sina drömmar.

Slave Lodge är vår nästa anhalt och här får vi oss till livs slaveriets långa och eländiga historia. Den vite mannen, hur mycket har han inte på sitt innovativa samvete?

Holländska Ostindiska Kmpaniet kom till Kapstaden år 1652 och redan 1658 kom dom första slavarna hit. Kompaniet behövde en arbetsstyrka som kunde göra hårt arbete och bidra till att skapa en basal infrastruktur i Kapregionen. Slavarna hit kom huvudsakligen från områden runt Indiska Oceanen, från Indien, Sri Lanka, Malaysia och SydostAsien och i någon mån från östra delarna av Afrika. Slavelodge är gamla slavkvarter och här levde dom under mycket dåliga förhållanden och straffades på alla möjliga raffinerade sätt för verkliga och inbillade synder.

Den 2 januari var slavarnas enda lediga dag på hela året. Då blev det karneval och karnevalståg, Minstrels Parade, vars anor går så långt tillbaka som mitten på 1800-talet. Med sång, musik och dans och glädje tågar alla genom staden, glömmer sina sorger och har helt enkelt kul!

Underbare Nelson Mandela, hans kloka ord finns alltid med

Singing Freedom, en separat utställning på Slavelodge. Sydafrikas vackra nationalsång spelas här hela tiden och mycket annat också.

Det fanns en Transatlantic slavhandel över till Amerika. Denna pågick mellan 1530 till 1870 och man uppskattar att mellan 11 till 15 millioner människor forslades under gräsliga förhållanden i usla båtar över Atlanten. Slaveriet och slavhandeln i Kapstadregionen upphörde när engelsmännen kom till makten år 1795. Tillika infördes religionsfrihet.

Många av slavarna var muslimer och i Kapstaden bor många muslimer i fina Bo-Kaap, där husen är målade i dom läckraste, mest lysande färger. I början var alla husen vita och varifrån de lysande färgerna kom vet man inte helt säkert. En teori är att att det är för att visa muslimsk identitet och som en hyllning till den muslimska högtiden Eid, som avslutar fastemånaden Ramadan. Eller var det helt enkelt så att man fick ta den färg som fanns billigt? Bristvaran pengar kan ha spelat en viss roll?

Ursprunget för Capemalayisk mat finns här med massor av kryddor och andra godsaker

Man blir ju så glad, vem vill inte bo i ett knallgrönt eller ett illrosa hus?

Här gick vi in på lilla Bo-Kaap museet, som var en besvikelse. Det finns ju så mycket att berätta om den muslimska kulturen, om färgen på husen, om de muslimska klädernas historia mm. Inget av detta kom fram. En tråkig film visades i ett av rummen. Här snusade och sov tre personer av fyra efter fem minuter, vad säger inte det? Vad sägs om att tänka till och göra något bra av detta embryo till museum. Tills vidare får dom inte vara med på bild på denna blogg. Det måste man allt förtjäna!

Nästa dag blir det District 6 museet, som berättar om ett av apartheidsregimens mest oförglömliga och människoovänliga tilltag. Att flytta 70 000 människor mot deras samstämmiga vilja från sina hem skapade stora och oreparabla sår. Allt för att den vita människan skulle få ett nytt område att bo i, stor synd i detta. Det är nu 50 år sedan det skedde.
Fugardts theatre i Kapstaden gör en underbar 50-årsföreställning till minne av glädjen, musiken och den fria anden i District 6. Den heter District 6 - Kanala (peace på xhosa). Ett så bra namn, föreställningen andas verkligen fred och försoning.

Sparade gatunamnsskyltar. Här finns också en oändlig mängd foton från det dagliga livet i District 6, från förlossningssjukhuset, från den gemensamma tvättstugan, från bröllop, sång och musikaftnar, från parader, från livet självt.

"Hold fast to dreams for if dreams die Life is a broken-wings bird that cannot fly".

District 6 Museum har vi besökt tidigare. Det berättar historien om hur det var och hur det gick till att utrymma. Helt säkert var det ett levande samhälle och positivt på många sätt men också fattigt. Stefan var i Kapstaden som ung sjöman och hans minne är att det var ruffigt och eländigt.
Vi saknar en vision om hur man kan gå vidare. Mycket av District 6, som nu officiellt heter Zonnebloem, är fortfarande obebyggt.

Sista museét på vår odyssé är Sydafrikamuseet med Planetariet, som ligger längst upp i ena ändan av Company Garden. Ett så fint museum och hit tänkte vi verkligen inte gå men här finns så mycket att se! Först kommer en utställning om grottmålningar i Sydafrika. Hur gick det till, vilken färg använde man, varför bevaras vissa bättre än andra? Mycket intressant!

Överst står välkommen på Sydafrikas alla 11 nationella språk. Det är fantastiskt, när vi träffar en svart eller färgad sydafrikan så pratar dom ofta både engelska och afrikaans förutom zulu och zhosa. Dessutom kanske man gör sig förstådd på något annat stamspråk också, mycket begåvat!

Sydafrikas stammar med dess olika seder och bruk har en stor avdelning. Här finns massor att lära och se, hur mycket intressant information som helst.
Men mitt i alltihop så kommer den gode Mandela in. Plötsligt sitter en TV på väggen som visar filmer från Mandelas liv som president och efter presidenstskapet. Hans personliga sekreterare Zelda Granger intervjuas och inslag visas från olika tillställningar där Mandela bidragit med sin närvaro. Jag tycker om det, det känns bra att han är med oss och fortfarande tar upp plats i Sydafrikas liv. Hans värderingar behöver leva kvar även om världen också måste gå vidare.

"The truth is that we are not yet free; we have merely achieved the freedom to be free, the right not to be oppressed.
We have not taken the final step of our journey, but the first step on a longer and even more difficult road.
For to be free is not merely to cast off one´s chains, but to live in a way that respect and enhances the freedom of others.
The true test to our devotion to freedom is just beginning."

Bilden ovan hänger på väggen bredvid TVn. I hans insiktsfula ord ligger mycket sanning - det tar lång tid för en ny demokrati att sätta sina grundvalar.

Vi går vidare in i en massiv avdelning för uppstoppade djur i en helt otrolig mängd. Zebror, lejon, bockar, elefanter, allt, inte bara i ental utan i grupper, hjordar. Jättefina och om man vill studera hur djuren ser ut och hur stora dom är, så kan man verkligen göra det. En elandantilop är tex lika stor som en halvvuxen elefant, otroligt. Det är inte dammigt, det är riktigt bra!

Massivt stort fint lejon med en köttbit i munnen

Bockar i mängd och en buffel som tittar fram till höger

Valskelett i naturlig storlek och hajar, fiskar av alla slag och sorter finns i plastmodeller. Inte så fina som dom uppstoppade djuren men rätt bra. Sen kommer upstoppade fåglar och ormar, vi var imponerade av denna mångfald. Väl värt ett besök. Planetariet hann vi inte ens andas på.

Vi lämnar museét och flanerar neråt Companys Garden. Vi går förbi Parlamentet och bestämmer oss för att nästa säsong ska vi besöka detta hus för beslutsfattande på hög nivå. Man måste boka tid så det ska vi göra.

Parlamentet i Kapstaden, fin byggnad men vem står framför om inte kära Drottning Victoria! Tänk att hon fått vara kvar i dessa tider när statyerna faller.